Du sa till mig flera gånger att det inte kändes rätt. Jag sa att det inte var något som var fel. Jag blundade och jag gjorde mitt misstag att inte lyssna på det du sa. Såg inte felen var för blind för att se. Jag följde bara vart vinden ledde mig och tillslut så tog det stopp. Du såg och fick mig att se vad som hände med mig, och framförallt mellan oss.
Jag öppnade mina ögon och såg vad jag höll på att förlora, dig, mig och allt det vi hade. Jag hade redan förlorat din tillit och det kändes som om att vi bara gled längre och längre ifrån varandra.
Det är lätt att säga förlåt utan att verkligen mena det. Jag menade varenda förlåt och varje gång jag sa det kändes det som ett slag i magen, jag kände all ångest som svepte över mig. Känslan att såra den finaste vännen man har, Ens solsken, Bästavännen, den som alltid får en att le fast man egentligen vill gråta.
Är det såhär det känns att bara såra dig, och att få se dig känna smärta. Då skulle jag inte klara av smärtan av att förlora dig. Då skulle jag ta mitt sista andetag. För den smärtan vill jag inte uppleva, känslan av att förlora dig vill jag inte tänka mig eller ens få uppleva.
Jag ska göra allt för att vinna tillbaka din tillit. Bli den jag var och framförallt kunna få dig att le igen och inte få se ett fejkat leende.


I can fight 4 ever 4 u 2 smile